När jag var yngre, innan jag fick barn, visste jag precis vilken mamma jag skulle bli. Jag tittade maniskt på tv-program såsom Supernanny och Nannyjouren. Alla tekniker de lärde ut, inom alla problemområden- jag lärde de mig utantill. För jag skulle minsann bli den där mamman med stenkoll på sina barn, men som fortfarande var sådär galet rolig.
Som min mamma. Det räckte att hon tittade på mig eller mina systrar så visste man direkt att det var dags att lägga av. Vad som hände om man inte skärpte sig vet jag inte för det behövdes liksom inte. Det räckte med den där blicken. SÅN skulle jag bli som mamma!
Så föddes Milan. Bortsett från enstaka, korta utvecklingsperioder har han verkligen varit det där drömbarnet. Många mammor har avgudat, eller rent av hatat det där sättet Milan somnat själv, sovit hela natten, ätit upp sin mat, plockat undan sina leksaker och roat sig själv i flera timmar.
Hans trots började. Tufft med tanke på att jag inte är van vid ett barn som inte lyssnar, men fortfarande fullt hanterbart. Från att ha somnat bums i sin egen säng tog nattningen ungefär 20 minuter. Detta tyckte jag var jobbigt.
Så föddes Agnes och därmed "jag har fått ett syskon"- syndromet hos Milan. Värst är nattningen. Fy vad jag hatar nattningen. Jag har varit inne på supernannys hemsida och pluggat och skrivit ner stegen för nattningen. Det kan ta några timmar de första kvällarna, javisst, men när vi börjar närma oss sju, åtta timmar varje kväll är det inte lika kul. Att lägga tillbaks en sprallig 2,5åring i sängen med en treveckors bebis fastklistrad på ena bröstet gör inte saken lättare. Inte heller att han skrattar och tycker hela grejen är skitkul. Att gå upp på morgonen är inte heller sådär "jag skiter på mig"-roligt. Nu undrar jag: Supernanny, existerar du eller är du bara en myt?
Det känns som jag testat allt; Supernannys lägga tillbaka i sängen, sitta brevid sängen, sitta mitt i rummet med ryggen mot, sitta utanför sovrummet, minska på middagsluren, skippat middagsluren helt, förklara lungt och stilla att nu ska Milan sova och säga till på skarpen.
Nu behöver jag alla råd jag kan få- eller iallafall en fet kram.
En blogg som dokumentation av mina fina barns uppväxt.
En fet kram <3 jag tycker nattningarna kan va sjukt påfrestande, speciellt med bebis som måste ha bröstet i munnen för att ca tyst. Nu är Mio ett halv år och han accepterar att ligga på golvet och deggla på min iPhone en stund vilket underlättar. Men fan va jag gråtit vid nattning senaste halvåret, har det inte varit av frustration över att Lowe inte somnar så har det varit för mitt dåliga samvete Över att inte kunna ge Lowe alla kramar han vill, hålla han i handen han sträcker ut, för att jag tappat tålamodet eller för att han blivit tvungen att lyssna på Mios gallskrik till han somnar ist för sagan han vill att jag ska läsa. Men det är bättre nu, hoppas det blir det för dig med!
SvaraRadera