I många dagar har Milan varit väldigt ledsen. Flera har reagerat på att han inte varit sitt gamla glada jag och skrattar bara man räcker ut tungan mot honom. I förgår var vi hos mamma och tittade på fotboll. Jag har aldrig sett lilleplutt så ledsen som han blev mot kvällen. Han gallskrek och bara jag dög. Visst är det smickrande på sätt och vis, men jag saknar hans gamla utåtriktade jag.
Igår passade mamma honom igen. Jag, Kim och Ralle hämtade skräpmat och tittade på film. Efter att halva tiden gått ringer mamma och ber mig prata lite med Milan så han fick höra min röst. Han som redan var helt förstörd blev bara mer ledsen och vi rusade till mamma.
Väl hos mamma blev han lugn när han fick komma till mig och Kim men mamma var nästan på väg att ringa ambulansen precis när vi kom.
Milan lugnade ner sig och somnade i vagnen på vägen hem. Nattade honom hemma och han har sovit gott hela natten. Fortfarande gnällig idag, men han håller på att bli förkyld med.
Jag antar att detta snart går över. Jag gissar på att det är någon "mammig" och "pappig" fas. Undrar egentligen hur länge det kan hålla på så? Saknar min glada kille, även om jag på sätt och vis uppskattar den väldigt keliga killen!
Är era barn speciellt mammiga/pappiga ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar